Under två dagar har jag varit vikarie för en liten grupp barn i årskurs 5, som inte, av olika skäl, klarar av undervisningen i vanlig klass. I klassrummet har där vistats mellan tre till åtta barn, mer eller mindre i ständig fysisk rörelse: inne i klassrummet; mellan klassrum, farstu och toaletter. Mitt första möte med klassen vill jag beskriva såhär: föreställ er att ni håller i en säck med sjöfåglar, för sedan säckens öppning mot en dörrspringa till ett vanligt badrum, öppna plötsligt dörren och släpp in fåglarna. Därinne står jag, läraren. Innan barnen upptäcker att där finns en människa, springer man, hoppar man; brottar dessa 11-12-åringar sig fram under ett obrutet och hetsigt skrikande. Det dröjer en god stund innan sinnena (ögon, öron) hos någon enstaka individ klarar av att stanna upp tillräckligt för att fokusera och uppfatta mina ord ”välkomna!”.

Det är ansvarslöst att utsätta en vikarie för denna speciella grupp, med en förberedelsetid på noll minuter: inget visste jag om detta ovanliga uppdrag då jag tackade ja till jobbet (det är normalt i dessa sammanhang). Rejält nog hade klassläraren Sofia improviserat fram lektionsuppgifter i svenska/engelska/matematik. Under mina tre terminer som ”utryckningsvikarie” har jag aldrig upplevt något liknande. Aldrig har jag vistats i en sådan här liten grupp av människor (jag har erfarenheter av skolans alla nivåer från Hornstull till Aspudden till Skärholmen till Botkyrka, från dagis, av arbete med dementa, av dömda förbrytare på Huddinge rättpsyk) där jag inte kunnat säga en enda första mening utan att bli avbruten. Jag har läst 50 högskolepoäng drama, samt retorik, lärt mig betydelsen av att, som ledare, ta plats i ett rum, med kropp och röst. Men det har inte varit tillräckligt, denna gång.

Dessa två dagar har jag vid några tillfällen sett mig nödgad till att noggrant förklara att jag inte är farlig, att jag aldrig slagit ett barn, eller överhuvudtaget slår en annan människa, men att jag blir arg, ja, rejält förbannad, på elever, vilka somhelst, som inte lyssnar efter 1-5 muntliga instruktioner då det gäller det mest elementära om lektionens uppgifter; aktuella böcker, pappersark och penna; att jobba tillsammans eller ensam osv.

Alla barnen har, mer eller ännu mer, under dessa två dagar, ständigt avbrutit varandra och sällan eller aldrig kunnat sitta på sin plats. En gång slog jag, i förtvivlan och vanmakt, sönder en sopskyffel mot golvet (det var efter jag förgäves försökt släpa ut en elev, som jag aldrig förut sett, ur ett skåp). Ja, ni – ordinarie lärare, skolledning osv – får gärna, som man säger, skjuta budbäraren, och nej, jag klarade inte av jobbet. Men jag är helt övertygad om att problemet är av gigantisk natur. Jag är givetvis arg, men mest ledsen – stackars barn.

p.s att detta ägde rum i ett av Stockholms, och därmed Sveriges, materiellt sett fattigaste områden hör väl inte hit. Eller hur? Eller hur? D.s