Du gick då du vände dig om så vaggande nätt med spretande fingrar från höfterna. Som ett slags blomma, som pop. Jag satt kvar på en bänk och sögs likt en tyngdlös virvel in i din blick, antagligen framåtlutad med lyftat ansikte, skinande. Hur har jag kunnat glömma dig. Men jag förstår att dagarna har gått, och de nya vill jag vara med om. Det har kommit nya minnen, med andra, men ingen som du, som vi, som vi fick varandra till. Jag minns att du aldrig målade dig till kvinna, det behövdes inte. Du är den mest tillknäppta jag mött och den som visade mig det mesta jag vet om kärlek mellan två vuxna. Ingen har skrämt mig som du, du var en bomb, och en furie, läkt blev jag aldrig, men inget kunde trösta som din famn. Vi viskade småskrattande att vi skulle åldras ihop, jag stod tätt bakom dig, ditt hår flög i vinden över relingen på en skärgårdsbåt, och din jacka frasade mot min. Det var ingenting annat än din varma nacke, sedan dina blanka ögon, och en plötsligt kastande mås.