En mås gallskriker vid köksfönstret. Jag ligger på mage, har sjunkit ner, får en sådan obetvinglig lust att sträcka fram tungan och slicka grönådrigt linoleumgolv. Ur radion berättar en människa om hur det var att befinna sig på utsidan av räcket på Västerbron, och om hur misslyckad hon tyckte hon var, efteråt, en stund efter, i rummet på psyket; att armarna från människor som stannat, och klivit ur sin bilar, hade kunnat nå henne - hade lyft henne tillbaka. Jag tänker sedan, när radion är stängd och måsen är tyst, med filten om benen, att nästan ingen vet att också jag har stått med en mjuk vägg mot luftvägarna. Vi är många som en gång levat i sanningen om att blommorna och sjöarna och tornseglarna inte var för oss, aldrig kunde bli för oss. Att vi så gärna ville, men att det inte gick. Nästan ingen vet att vi tog oss tillbaka, att vi kom tillbaka.