Det är en stekhet junidag, en vecka efter skolavslutningen. Badberget är fullt av människor: småbarn och föräldrar som håller till på den ena sidan berget, vid bryggan och badstegen. Vi ungdomar badar alltid på den andra sidan, vid lianerna närmast flotten.

Jag är där med Jens och Albin. Det är vi killar i klassen som fortfarande är kvar i stan. Jens har inget landställe, han blir kvar hela sommaren. Vi slänger cyklarna och brer ut badlakanen på den släta klipphällen. Drar av oss våra t-shirts, badshortsen har vi redan på oss. Det är varmt som fan.

Lite längre upp på berget sitter Hanna och Gabbi och solar. Jag vet inte om de sett oss än, de skrattar åt något i en tidning. Albin har också märkt att tjejerna är där. Han börjar knuffas och skojbråka med Jens, puttar till honom på axeln. Vafan sluta, säger Jens.

Tjejerna har sett oss nu, de ropar och vinkar. Vi vinkar tillbaka. Gabbi har ett stort leende med vita tänder. Hon har långt mörkbrunt hår som blir lite lockigt när det är blött. Jens flinar brett tillbaka. Han är längst i klassen, ett huvud längre än både Albin och jag. Lång och smal, men han har bredare axlar än oss också. Kom hit då! Skriker Gabbi. Det var till Jens hon skrek. Albin skojputtar Jens på axeln igen, hårdare. Jens knuffar tillbaka, irriterat. Vi kan väl bada först, säger jag. Jag känner svetten rinna i nacken, ner på ryggen. Det är varmt som fan. Ska bara bada först! Ropar Jens tillbaka till Gabbi.

Jag dyker i vattnet, simmar tio tag under ytan. Mälaren är kall och bräckt, det är skönt att kyla skallen. Albin har klättrat högst upp i trädet med lianerna och ska spexa för Jens och mig. Som vanligt. Han håller lianen och tar sats, tänker göra något mer avancerat än bara bomben. Han har ett bra grepp om lianen, men mitt i språnget tvekar han lite, så att det inte blir någon riktig volt. Det blir ryggplask. Jag hör tjejerna skratta från berget. Albin börjar genast simma ut mot flotten, hans rygg är rödflammig. Hoppgrenen är nästan sju meter över vattnet, men han låtsas som att det inte gjorde ont.

Vi simmar ut till flotten alla tre. Man kan leka herre på täppan där, och just nu är det ingen annan där ute. Jens klättrar upp och lägger sig på rygg på flotten. Solen lyser så stark att man torkar nästan genast. Jag stannar i vattnet, håller mig fast vid flotten med armbågarna. Det är en gammal flotte, på några ställen sticker spikarna ut. Albin kommer efter, han är inte så snabb på att simma. Han klättrar upp på flotten han med. Lägger sig på rygg bredvid Jens, andfådd.

Killarna börjar köra herre på täppan. Flotten gungar och jag släpper taget. Bestämmer mig för att simma ut en bit och låta dem köra sin grej ett tag. Jag simmar ut till en av bojarna en bit därifrån. Flotten guppar våldsamt, så att det blir vågor. Trät blir blött, det är halt att stå där. Albin är bra på att hålla balansen. Han står bredbent och böjer lite på knäna, får rejält med gung på flotten genom att trycka med ena foten i taget. Han tar sats mot Jens och knuffar, hårt med båda händerna så att Jens vacklar bakåt. Han faller i vattnet, men på vägen skrapar han i en av spikarna som sticker ut. Det blir en rispa i skinnet och en reva i badshortsen. Han är arg nu. Albin tar i för hårt fast det bara är på skoj. Nu hugger Jens tag om Albins vrister, rycker så att han också faller i vattnet. De brottas i vattnet intill flotten, jag simmar närmare för att se bättre. Jens är arg på riktigt. Vafan göru? Vafan håller du på med? Säger han. Då gör Albin något förbjudet. Han harklar sig och spottar, en fet loska rakt i ansiktet på Jens. Jag håller andan. Man loskar inte på en polare, inte på någon ostraffat.

Jens tar tag om Albins axlar och trycker ner hela hans huvud under ytan och håller fast honom hårt. Jens är längst i klassen, han är starkare än oss också. Albin sparkar ilsket med benen under vattnet, försöker komma loss. Men Jens har ett bra grepp, Albin kan inte sparka sig upp. Sparkarna blir färre, svagare. Jens håller kvar. Jag simmar snabbt och är snart framme vid flotten. Vågar nästan inte andas. Albin har slutat sparka nu. Han syns knappt under vattnet. Jag stirrar på Jens. Ska han inte släppa taget snart?

Då ser Jens upp på mig. Han ser förvånad ut. Han är helt blek i ansiktet. Sen släpper han taget, börjar simma tillbaka mot klipporna, snabbt. Albins blonda huvud flyter upp mot ytan. Jag tar tag under hans armar och drar upp honom på flotten. Han skakar, hela kroppen är svag. Kiknar efter luft. En lång stund ligger han bara på flotten, hostar upp vatten och flämtar. Albin, frågar jag osäkert, är du okej? Han svarar inte. Bara ligger stilla på flotten och andas tungt. Sedan simmar vi tillbaka in till badberget, långsamt. Jens cykel ligger inte längre kvar bredvid våra.