Dessa ord. de förlorade, i en dans på slak lina genom evigheten. följer de vanans makt. jag följer efter i dess fotspår där ingen känsla finns att följa. oron. över det icke talade, det gjorda och det ogjorda.

In i glömskans tapphus, se, jag vrider nu glaskulan ett varv och tiden. vänder tillbaka mot sitt ursprung. mitt ursprung är en torr vindil. det som var bakom mig var ett gungfly som ingen törs beträda. ingen har satt åter sina fötter där. ändå ser jag de vissna löven ligga kvar, all tid. visst har jag försökt, men endast stängsel och rostiga haspar. man säger mig oroligt att där finns inget att se.

Så övertygande - vore där inget skulle oron inte väckas av mina trevande fotsteg. då skulle tystnaden var tyst. men dessa torra löv. prasslar utan en vindpust, utan ett stegs beröring. så vet jag att blicken. brände mina ögon.