Så dyker jag än en gång ner till grottorna på botten. Där malarna bor, de stora, med sin fula ansikten letar de i bottenslammet.

Mest liknar de katter som nosar runt efter sorkar, tänker jag, när min mask faller av och vattnen strömmar in. I ögonen och näsan. Om att bli ett med den starka naturen, vattnets kraft osv, så blev det lite bryskt här. Det är vad jag tänker om jag tänker alls. När jag simmar vilt upp till ytan. Mot solljuset känns inte jordens dagningskraft.

Ser livet börja fladdra förbi när luften tryter. Och, ja, jag når upp i tid. Luft är ändå nödvändigt, man kan inte leva länge därnere. Vad dom än säger i de romantiska filmerna. Fridykning i djupet utan gälar har sin begränsning i tid. Rullar matt upp på stranden, somnar jag och drömmer i den varma solen.

Det är då den vita hästen kommer åter. Jag tackar den än en gång, den bugar höviskt, skrapar en gång med hoven och går så stilla sin väg. När jag vaknar har månskäran redan stigit upp från sina dagdrömmar.