min högra hand är borta, mitt högra ben såväl.

Dem försvann i en splitter granat i Irak.

När jag kom hem så var det som om livet för mig hade stoppats.

jag kunde inte uppskatta någonting av det jag hade, jag kunde bara se, det alla andra hade och det jag inte hade.

Jag ville ta mitt liv för det att jag inte hade något att se fram emot.

Alla andra skulle säga då att det var jag som var egoistisk, och dum.
Att det var jag som var tvungen att ändra på mig.


Men min version var tvärt om.

Att det är dem som är egoistiska, som vill ha mig kvar vid livet, för att jag ska tjäna dem.

Ni som mår lika dåligt eller sämre än mig, tror inte jag att dem har skrivit någonting annat eller sagt någonting annat än vad jag säger nu.


Jag lever, och jag är stolt.