Det här är en självmordskrönika. Jag vill genast tydliggöra detta faktum så att eventuella läsare utan lodrät smak redan nu kan tacka för sig och lämna min sfär. Så, tack och hej. Nu ska jag förtydliga, för att inte säga förverkliga.

Lever upp gör mitt medvetande endast när det inneslutande består av en strid ström tankeperfektion. Detta är min vision i en elektriskt laddad rymd av ord: formulering efter formulering ska falla ned från bron, fyrtio meter fritt fall ned i sundvattnet.

Vilken bro? Bra fråga, vännen. Bestäm själv! Men i mitt fall så rör sig orden ned från den bro som sammanlänkar min ö med det svenska kallfastlandet. Den är ganska precis en kilometer lång och vad detta har betytt för min förmåga att tolka och förstå verkligheten vill jag inte skriva om; tänka på.

Förut gick där en färja och det var säkert bättre då. Folk kunde inte vara så förbannat jävla provokativa: hoppa från bron, i syftet att få vila. Fyrtio meter fritt fall ned i slukande vatten.

En gång var det en snubbe som överlevde. Han kravlade sig upp på en av pelarna och frös. Stackars sate. Snacka om skuld. Inte ens det kunde han klara av. I filmen I'm not there säger karaktären Jack Rollins: "It's a fierce sort of feeling, thinking something is expected of you but you don't know exactly what it is. Brings forth a weird kind of guilt."

Han hade nog inga vänner, tänker ni. Vänner är som vatten, säger jag - och motiverar varför jag håller mig flytande. Jag försöker helt enkelt att vara vän med mig själv. Jag försöker bryta isen och drömma med öppna ögon. Det när spänningen är total - i mitt huvud. Synapserna sprakar symfonin av självbevarelsedriftens brobygge som ingenting ångrar. Sanden som måste fylla mina lungor för mig att nå botten är grå som tidigare glödande tobak. Jag är min största fiende, jag måste besegras.

Därför tar jag detta mitt perfekta flöde ut ur askan och slänger in det i elden av era blickar. Kanske den isande ugnen i magen eller det blödande hjärtat till vänster i bröstkorgen också involveras i min demaskering? Jag vill att torra ögon ska bryta min själs vätskeslöja och spegla sig våta.

Förlåt mig, men det här är enda sättet. För mig, att föra mig själv, bort. Att eliminera den jag är, vem jag nu är, som har mage att gå runt och må så dåligt. Som är så dålig på att leva. För mig att bevisa. Att ni har fel, att lidandet är nyckeln som leder hem.

Den leder hem. Minns det, bröder och systrar. Djur, lyssna: låt inte skenet bedra er. Ljuset är också det ett hål. Även om nu dörren är låst, så förblir den inte så i all evighet. Inte för någon med rätt nyckel. Vi ska alla hitta hem, ty livet leder dithän.

Hem. Om jag verkar knasig när jag så säger; betänk att jag är högerhänt. Att punkten som likt en fortsättning följer sätts i ett block med tunna linjer vilande i vänsterhanden på en pojke som längst bak i bussen med en iskall transparent fönsterblick vistas 40 meter ovan sig själv på höjden av just den där bron.