Den ständiga kritiken förbannat själens färger. Hur kan allt vara så svart? hur kan livet vara så meningslöst. Den ständiga passiviteten, obotlig. Det extrema behovet av perfektionism i en värld som ständig är apatisk leder till ingenting mindre än känslor av värdelöshet, tomhet. Misslyckanden. Den ständiga rädslan för vad vardagen har att bringa, skräcken för vad som finns i livet leder inte till något mindre än begränsningar till att någonsin orka leva. Hur kan allt vara så meningslöst?

Tänk om, tänk om stabilitet i mitt liv kunde komma för långa perioder. Kanske en månad i alla fall, tänk om besöken inte behövde gå ut på en kaffe och sedan försvinna.

Tänk om, livet alltid kommer att vara så oerhört smärtsamt att bemöta? Långa, långa liv när jag tänker mig. oh, när jag tänker mig på all det elände jag kommer få utstå.

Tänk om livet min, alltid kommer se ut såhär. oh, varenda del inom mig säger att helvetet aldrig kommer ta slut. Tankarna kommer föralltid ha mig fängslad.
Förr brukade jag associera det med att jag var en fågel fast i en bur, oförmögen att kunna använda mina vingar till att flyga. vara fri.
Nu är det snarare så att jag är både fängslad i en bur, men vingarna mina är fördärvad. Nu må dem öppna buren, men jag kommer aldrig flyga. jag kommer aldrig bli fri.