Jag kom in med rädslan upp till halsen, visste konsekvensen av min handling, men på något sätt hade jag lite hopp kvar om att det jag fruktade allra mest,
skulle jag nu kunna slingra mig ur.

Dumt att tro,
när jag steg innanför den dörren,
var jag egentligen beredd på allt,
allt från ord,
till slag.

Ingenting kunde längre förvåna mig från honom,men på något sätt blir man ändå alltid lika förvånad när det väl ha skett,
oavsett om man är förberedd, ifrågasätter man,
hur något sådant kan hända ?

Det var ingen idé att fråga, och vem skulle jag ha att fråga,
dem som alltid sopade problemen två sekunder efter,
dem som aldrig trodde på det som fanns framför deras ansikte, jag blev som dem, levde i förnekelse, men förnekelsen blev mitt monster,
blev det glömda som än idag jagar mig,

Den rädslan jag kände då, och som jag som varje dag kände under dem åren,
det fanns inte en ända kroppsdel som
inte blev berörd av skräcken som jag ständigt drogs med,

all besvikelse jag kände för dem som trampade mig
lika mycket genom att aldrig vara där för mig,
men alltid stiga fram när det var dags att låtsats som ingenting skett.


all den rädsla, besvikelse, sorg jag omvände till ilska och avsky mot mig själv,
när jag inte hade någon att vända mig till, och hela världen hade vänt ryggen mot mig,
jag var ensam , det hade aldrig behövt bli så om alla bara hade tagit sin roll på allvar,
om någon bara hade sagt något, satt stopp för det,

Idag ska jag inte längre tänka så, det är meningslöst att tänka,
tänk om, reflektera över saker i livet som kunde blivit annorlunda,
för jag vet att det ändå aldrig kommer förändra, och
jag kommer ändå aldrig kunna skriva om den historien,
men vad jag kan göra nu är att skriva nya blad,
livet behöver inte bestå av samma blad hela tiden.


Dags att skapa nya blad.