Varför väcker jag den sidan av mig som är sjuk,
väcker den sjuka hos dig.

Jag ångrar mig nu, det var inte värt att tappa förståndet för ett rus,
det blir aldrig längre ett rus, utan bara plågsamt.

Det är sjukligt att göra samma sak om och om igen men förvänta sig annorlunda resultat.
Det är det vi alltid gör,
varför lär vi oss aldrig?

Jag kan alltid säga förlåt, förlåt för att jag satte dig dit igen,
men det betyder ingenting
när jag inte menar det.
Jag säger att jag älskar dig,
det förändras alltid när det kommer till mitt rus,
jag bryr mig inte om du skadas och fastnar i ditt,
bara jag får mitt.

Oh, så sjukt.
Jag älskar ju dig,
men det finns ingen kärlek i den sjuka sidan av mig,
likväl som det inte finns någon i din.

Var är du just nu,
du har fastnat där,
skulder kryper i mig,
det är jag som satt dig där.

Jag har ingen rätt att agera med ilska,
vi gjorde ju det tillsammans,
och så fastnade du där och försvann i ditt egna.
Så självisk den personen är, hos mig, hos dig.

Du ljuger alltid, även fast sanningen står framför mig,
du lär dig aldrig, jag lär mig aldrig.
Vi är två trasiga individer som aldrig verkar förstå,
att det är en illusion att vi enbart ska ha ett rus en gång,
för när den första smaken har kommit, är vi fast in i nästa.
Alltid sökandes efter ruset, det ruset vi aldrig längre får,
för allt det ger oss- är outhärdlig skuld och skam.
Vi förtär allt vi älskar, bryr oss om,
i sökande om ett rus som vi aldrig längre får.

Var är du just nu,
du har fastnat där,
skulder kryper i mig,
det är jag som satt dig där.