I två dygn har jag känt dem nu
insekterna under huden
de äter på skimmer inifrån, resulterar i ett ständigt gnagande och
kliande, miljontals små ben, tänder och miljontals bett i sekunden,
men inte tillräckligt för att det ska gå hål och jag vill så gärna
hjälpa till och slita sönder kroppen så att dessa miljontals små
varelser kan befrias

I två dygn har jag varit vaken nu
sömnlösa nätter i sig brukar inte orsaka stora problem
jag står bara inte ut med det här jävla ljudet i öronen
jag står bara inte ut med tanken på att jag själv inte kan bita sönder
min egen kropp och krypa ut ur den eller rusa från vetskapen om hur de
biter tag i min benmärg

I två dygn har jag varit tyst nu
jag börjar skrämma upp mig själv rätt rejält men jag vill inte riskera
att folk i min omgivning förstår eller genomskådar mig
jag är rädd att insekterna ska visa sig och gång på gång kravla
tillbaka trots att jag konstant slagit på dem med allt jag kommit åt,
försökt pressa dem till döds, bränna, slita och riva. Deras små
äckliga ben bara fortsätter gå precis som min ångest och deras vingar
stryker mot min hud som deras små tänder så ivrigt trakasserar
jag är så rädd att om jag öppnar munnen så kommer de där små
insekterna kravla upp genom halsen, över tungan och ut mellan tänderna

I två dygn har jag varit rädd nu
för rädd för att röra mig så jag ligger här bredvid sängen på golvet
och försöker skrapa upp huden mot lönlösa bokryggar och sönderslagna
blomkrukor medan jag försöker att andas trots att insekterna har
kravlat upp i näsgången och blockerar syretillförseln jag andas
stötvis panikslaget FYFAN vad jag är rädd
jag är så rädd för att ingen har kommit förbi för att se varför jag
inte hämtat de två senaste numrena av aftonbladet som ligger utanför
dörren för alla vet att jag är hemma fan vad jag är rädd för att vara
själv
jag ligger kvar, det bränner i halsen och surrar i öronen
de lägger sina vidriga små ägg i min magsäck

I tre dygn har jag känt dem nu
jag är så trött
jag är så otroligt utmattad och förtvinad
de har ätit på näringen inom mig i tre nätter och tre dagar och deras
vassa små tänder lämnar ett gapande hål i mig som sakta fylls av
insekter lika hungriga som deras företrädare och de är så hungriga så
hungriga de har börjat äta på varandra nu

I tre dygn har jag varit vaken nu
jag drar ihop mina insektsben under mig och börjar sakta hasa mig mot
köket jag kravlar letar efter näring jag är så hungrig de börjar göra
hål på mig nu de äter på mitt skelett som gång på gång ger vika och
min ena arm är obrukbar snart kläcks deras ägg jag känner det i
tarmarna

I tre dygn har jag varit tyst nu
jag öppnar munnen och får bara ut ett gurgla det är lönlöst jag har
ingen röst de sitter i klumpar på stämbanden och förökar sig jag
försöker forma tungan till något slags ljud men det resulterar bara i
mer gurglanden och hundratals svarta seniga insektsskal som blandats
med mitt saliv
jag kräks ut en blandning av galla och tarmvätska sedan slickar jag
upp det fan vad jag har blivit hungrig

I fyra dygn har jag känt dem nu
jag knäcker mina gummiartade ben och förundras över mina så seniga
fingrar, jag låter tiden gå
det kläcks en ny generation av tusentals och åter tusentals vackra små
liv som gnager långsamt plågsamt fan vad skönt inom mig

I fyra dygn har jag varit vaken nu
jag och mina små vänner påbörjar vår vandring mot hallen