I soprummet låg den så ensam och rädd
och smutsig och dammig och sliten.
Var den inte värd mer
efter allt den har gett
efter åren den blivit beundrad?

Hade upplevt ett liv
hade sett skratt och sorg
hade delat sitt öde med andra
fram till dagen som nån
tyckte att det var nog
och bar ner den till glömska och död.

Men den gav inte upp
ibland sopor och skräp
för den visste att den bar ett värde.
Och en dag kom ett barn
som sa "Mamma se här!"
och tog upp den med tindrande ögon.

Så nu sitter den där
i ett barns trygga famn
som med glädje och kärlek rår om den.
Jag har inte glömt bort dig, min älskade vän
som jag lämnade bort den där gången.
Och jag vet att du nu
har det bra där du är
och att du mig en gång kan förlåta.