En märklig känsla infann sej häromdagen. Jag var på väg hem efter en lunch med en väninna. Helt plötsligt ramlar jag bakåt i tiden. Hamnar lite vid sidan om alla människor som springer och spatserar förbi mej på gågatan. Jag går sakta och iakttar alla. Och jag känner mej plötsligt som om jag var 7 år igen. eller 8, eller 9,10,11...

Där... på skolgården. Lite vid sidan om. Iakttagande. Fundersam över hur alla var och hur allting verkade. Sen den där omistliga längtan av att få tillhöra allt det där som alla andra verkade ha. Det som inte gick att ta på, men som fanns där. Som om alla visste om vart de var på väg. Utstakat. Säkert. Tryggt.

Jag ville också veta. Jag ville också verka så där säker och duktig. Ha lika många kompisar. Lika fina kläder. Vara lika populär.

Vad hade de som jag saknade?

Jag gick i min egen lilla värld. En del tyckte jag var spännande och drogs till mej för att försöka klura ut vem jag var. En del ville krossa min värld genom att trycka in den delen av verklighet som kan förinta vilka drömmar som helst. Lärare och andra vuxna tycktes ha det som sin livsuppgift att göra detta. Och efterhand som de andra barnen lärde sej spelets regler så hamnade jag mer och mer utanför dem.

Ibland gjorde jag verkligen tappra försök att försöka utplåna mej själv. Jag gnölade på mamma att köpa de där märkeskläderna. Kletade blå biljardkrita runt ögonen så jag skulle vara lika fin som de andra på diskoteken. Flamsade, fnittrade och himlade med ögonen när killarna närmade sej. Plutade med munnen för att göra mej lika attraktiv som"de andra". Nya vänner strömmade till, men jag kände mej bara mer och mer ensam. Tills slut stod jag inte ut med den där konstlade tillvaron och backade försiktigt tillbaka till min egna värld där jag återigen blev betraktaren på avstånd.

En andningspaus i livets teater där jag inte visste om jag ville vara aktör eller publik.

Livet skiftar. Allt omformateras. Jag blir vuxen, men i ett barns kropp. Bekräftelsetörstande och kämpande om det egna Jaget.

Så blev jag flickvännen, älskarinnan, livskamraten, mamman. Värdinnan med parmiddagar. Villa och Volvokombi. Kampen om frihet i kontrolldrama. Slöjor som faller och skuggor som äter upp inifrån.

Så kom det omskakande uppvaknandet. Och det omvälvande Uppbrott. Det bländande ljuset och den varma känslan av att närma sej någonting viktigt.
Sökandet efter mitt sanna Jag börjar. Nya erfarenheter letar sin väg fram mot mej. Nya vänner. Nära vänner. Vänner som förstår och älskar mej för den jag är. Bekräftelsetorkan började nå ett slut och regnet började falla. Jag sög åt mej av allas beundran. Lät den lyfta, men inte förleda mej. Alla lovorden och all värme strömmade som friska vårbäckar genom mina ådror. Fyllde mej med Liv och fyllde upp min längtan med Mening.

Förändringar. Stillhet. Reflektion. Insikter... Nya vänner. Djupare vänner. Vänner bortom orden. Den stilla freden och vapenstillestånden med alla mina Jag. Jag börjar släppa taget om ovälkomna skuggor. Om de hårda orden. Förlåtelse och förlösningens ljusstrimma bortom horisonten. Jag är där och jag ser den. Jag är närvarande och jag når den.

Och så en vacker vårdag är jag på väg hem från att ha lunchat med en vän. Mina ögon betraktar häpet alla som susar förbi mej på gågatan. Jag känner hur jag sprakar. Hur jag glöder. Hur jag växer och hamnar, först vid sidan om, sedan glider jag ovanför med ett högre perspektiv över alla oss små varelser.

Min längtan var felriktad. Jag har insett det för länge sedan. Av alla jag mött var det jag som var den friaste. Den vackraste. Den modigaste. Den som visade sanningen från ett alternativt perspektiv. Andra vägar och djärvare mål. Jag var på väg att gå vilse i den ”vanliga” världen. Men jag hittade min väg igen. Denna gång utan de hinder som lät mej förledas då jag inte förstod att andras sanningar inte var mina.

Jag blev aldrig "en av dom". Och "dom" vågade aldrig utmana sej själva. Eller ens försöka. Det är dom som rusar. Som tar sej för hjärtat. Som det flimrar innanför ögonlocken på. Som går med en känsla av att ha förlorat något viktigt. En förlorad sanning som de för resten av sina liv ska jaga. Utan att veta att den står precis bakom ryggen på dom. Med blå biljardkrita målad runt ögonen.

Våga titta henne i ögonen och ställ din fråga. Våga möta hennes blick och och sträck ut din hand. Från hjärtat. Från själen. Och hon ska ge tillbaka hela sin värld till den som tar emot.





Transformation

Ur Livet föds kärleken och vi är dess frambärare och förmedlare. Vi är trädgårdsmästarna som ska vårda jorden så den blir en bördigare plats för oss att plantera våra frön i. Vi är väverskan som samlar ihop livets trådar för att väva oss samman till en enhet, men med unika mönster för varje tråd.

Så kom det till mej denna vackra vårdag och nu har jag skrivit ner det så jag aldrig ska glömma det.