Som mormors sköra porslinsfigurer, rusar vi igenom vår dagliga gatan,

insnöade i vår trygga värld av rutiner och vardagspetitesser.

Blinda och döva....


Nästan förskräckligt förlamade och apatiska inför livets Gåvor.

Många uppgivna ansiktet i början av livet, lågan som har slocknat innan sin

Tid. Ögonen som har förmörknat, själen som har förfallit eller dött i sin egen

Kropp.

I vårt extrema behov av perfektionism...Egot har blivit större än Mount

Everest, och i samma takt har vi bara Krympt.



Krympt i vårt desperata försök att vara något som vi inte ÄR.

Med starka , svettiga händer håller vi masken för ansikten och vi kan knappt

Andas. Värme böljan kittlar kinden, svetten rinner ner, och själens exem gör

sig påmind om och om igen. Det finns ingen Botemedel för detta tillstånd .









KASTA MASKEN MEDMÄNNISKA, VAR MED PÅ TÅGET MED DINA MEDRESENÄRER.

Öppna dig mot Universum som är villig att ge dig en Kyss av uppvaknandet.

Kasta rädslans Bojor, öppna små luckor av ditt Väsen,som kommer att Växa

sig Större och ännu STÖRRE.

Andas fritt från alla alveoler ur din Lunga. Ge din kropp den Befrielse som den

har strävat efter lång tid. Ge din kropp den största GÅVAN LIVET SJÄLV!!!

Då kommer du att känna dig Levande, Älskad och Trygg i dig själv..

KASTA MASKEN INNAN DET ÄR FÖR SENT!!!!!