Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Oskuldsfull

 

Jag ligger och gråter

Vita lakan blir fläckiga

Som dalmatiner

Fotografier ligger

Spridda över sängen

Mina minnen

i kronologisk ordning

 

På  en bild ser jag

En flicka

Som ler

Hon har precis

Fått en ny hatt

Av sin mamma

 

Jag vet vem flickan är

Det är jag

Eller...

En flicka med ett namn

Jag ibland

Önskar jag kunde glömma

 

Ja drar fingrarna fram och tillbaka

På min håriga arm

Undrar hur de kommer sig

Att ärren är så många

Jag vill inte att de ska vara många

 

De gör ont i mig

För jag vet

Hur omvärlden

Reagerar

 

Jag vill vara liten och ovetande

Inga ärr, inga sår

Oskuldsfull

 

 


Fri vers av Bubbth
Läst 325 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-11-30 17:42



Bookmark and Share

    ej medlem längre
En längtan tillbaka i tiden då allt ännu var jungfruligt, oskuldsfullt och orört, kanske till den period i livet då allt fortfarande var enkelt. En gång var trots allt allt bara glädje, och den stora lycka som man kände kunde bestå i något så till synes trivialt som en ny hatt som man fått av sin mamma. Där fanns det inga öppna sår, och heller inte några ärr som påminner en om mörkret som sedan kanske kom att dominera hela ens liv och som gör omvärlden osäker om hur den ska reagera. Men gråten finns där inombords, liksom alla fotografier och minnen. Det är smärta i kronologisk ordning och jag förstår mycket väl att man söker sig tillbaka till urtillståndet, den leende flicka som man en gång var innan svärtan och alla de avgrundsdjupa tankarna började att tränga sig på. Men man gråter och lakanen fläckas av tårar, och allt man vill är att finna en smula trygghet. Glömma kan man dock kanske inte alltid göra, men möjligen kan man finna någon form av försoning. Något som öppnar och tar emot en som den man egentligen är och som den som man har blivit, och som sedan möter upp helt utan att förkasta eller fördöma.
2011-11-30
  > Nästa text
< Föregående

Bubbth
Bubbth