Han frågade henne varför hon inte talat om för honom.

Han sa: Varför talade du inte om detta för mig? Hon svarade att han inte någon gång hade lyssnat på henne när hon velat tala. Han hade vänt sig bort, lämnat rummet eller bytt samtalsämne.

Jo, jag ville tala, sa hon till honom, men jag talade ett språk vars ord du förstod , ett och ett. Men aldrig deras sammansatta mening. Du talade ett annat språk än jag, men jag förstod ditt språk, sa hon. Dina ords mening och sammanhang. Dina rörelser stämde med orden så som jag förstod dem. Dina ögon, deras vaghet, flackandet med blicken. Nej Du fäste aldrig blicken på mitt ansikte.Så sade hon, blicken fäste du aldrig.

Men om du talat om det för mig hade jag aldrig... - sa Han. Du talad aldrig med mig, du bara lät munnen röra sig och ut ur den kom främmande ljud. Det var en omöjlighet att föreställa sig att det skulle komma något viktigt tal ut dina läppar. Du var ju bara en lek. Hur kan du då begära att jag skulle lyssna.Så sa han. Ovetande om hennes känslor. Om alla andra människors känslor. Ovetande och ointreserad.

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

En man och ett fönster. Ser han ut, mot horisont. Kvinnan, hennes röresler, intensivt gestikulerande mot honom, blicken vädjande och deperat, se på mig, lyssna på mig. Han slår av askan på sin cigarett och nickar lätt, fortsätter en stund att titta ut, vänder sedan ryggen åt henne och lämnar rummet.

Han går utan att lägga märke till pulsen mot hennes hals, hennes bleka ansikte, hur blodet lämnat huden. Hur blodet börjar rinna ner för hennes ben, och pölen på mattan sedan, när hon faller.

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

Dimman väller in från det öppna havet nu, in över land. Den stannar aldrig, ingen ingen ska nånsin mer känna friheten i den öppna luften, långt, mot öppna vidder. Dimman täcker oss.