älskade, förlorade sjöman
du har seglat mitt hjärtas hav, åter
hissat ditt lätta

när jag skriver detta, finner jag inte
längre ditt namn
skrivet över alla mina himlars
nyöppnade valv

med stjärnor döpta
efter två hjärtans,
outtalade

.

jag såg rädsla, i dina mörka
möta

jag såg diamanter, bli till sten
tidlösa stjärnor, slockna

jag såg mitt hjärta,
förkrossat

frusna händer, runt din
slutna hand

tiggandes,

och de var mina

.

ditt motstånd
var din dolk,
den högg

mot

allt

vi sade

.

och jag såg mig gråta
dina glömda tårar,

de du endast talat

om en svunnen tid
älskade sjöman,

jag har älskat,
och jag har hatat

i mina ögon ser du
min verkliga, ålder

.

förgången kärlek
överlever oss

inte nu

...

du såg min rädsla,
likt skoningslöst vapen

i egen hand

fångad av regnet
nådde jag aldrig
ditt nya land

underjordiska stormbyar
kastade mig
allt längre bort,
från din intalade

kärlek,

älskade sjöman,
din kärlek fann jag
likt ett gåtfullt minne,
från Gud

han talade genom
tydliga tecken,

och vi blundade

han sände mig änglar
åter,

genom dig

älskade sjöman,

lät jag mig bli varm
under dagar, för hårda,
att mäkta

.

men mörker kan bli ljus
så kan två hjärtan,
åter byta

så även hans fruktan,
över min

malandes, sönder
vår sista blodiga mening

mot ondsint mark

.

nu faller mitt verkliga, hårt
över det sanndrömda

likt Babylons oförglömliga torn

och om ditt enda försvar var

min rädsla

skulle du också

falla

men

vindar vänder hem

och mina ord

kan aldrig

räcka

...