Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

projektioner

 

vi kastade orden
allt vi trodde
vi var

när vi lät en moderlig hand

sluta våra ögon
i det sista

för två vilsna,
som möts

med tryckande bröst

vet inget annat
än att endast,

lämna

...


Fri vers av Ex¤animo
Läst 203 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-01-01 17:35



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Att kasta orden och sluta ögonen. I mångt och mycket så uppfattar jag den här texten som både ett möte och ett avsked. Den moderliga handen vakar över de vilsna själarna, trycket över bröstet förtätas, men sedan är man likväl tvugna att skiljas från det bekanta och gå åt olika håll. Lite sorgligt är det, fast samtidigt så känns det inte direkt plågande eller smärtsamt utan bara som ett nyktert konstaterande att det enda rätta att göra är att lämna. Det verkar kanske lite världsfrånvänt, men i vissa stunder är man samtidigt nödgad att lämna allt det gamla bakom sig för att sedan träda in i det nya med fundamentalt andra krafter och vetskaper. Man går sin väg. Så enkelt är det. Och så får det bli. När jag läser den här texten så får jag i alla fall en bild av en stolt rygg på någon som går och sedan aldrig vänder sig om mot allt det som en gång har varit. Kanske är hon ensam, kanske inte, och möjligen så anträder hon också sin avfärd med någon älskad som trots allt delar hennes vilsenhet. Jag vet inte riktigt. Men texten var i alla fall väl värd att läsa och väcker många tankar och funderingar som fortplantar sig fram genom cyberrymden.
2012-01-02
  > Nästa text
< Föregående

Ex¤animo
Ex¤animo