en känsla som gror, en oro som kliar inombords, men med en kropp som väger tungt, så tungt att inte ens de starkaste ben kan bära, ett hjärta som kretsar kring ett annat, som planeternas gravitation, en sol, en jord, mot en kollision, impakt, som ingen sett och det är försent för att dra sig ur, när ögon möts och själar snuddar vid varandra, vi pulserar som ett, vibrerar lätt, det börjar med big bang och då föds början på förfallet, vi får inte förfalla, vi ska inte hamna där, så jag håller andan, pratar med dig från en annan distans, verkar kanske kall, men den tanke som stillar min oro allra mest, är att ditt hjärta kanske, om jag har tur, slås i lika många skärvor som mitt eget när vi kommit så långt att det redan är försent