Om han frågar efter mig
Säg att jag utan ord reste iväg
Säg att jag försvann under natten
Säg att jag inte lämnade ett enda spår efter mig
Om han går ner på knäna med rena tårar och bönar efter sommarens flicka
Säg att glaset inte var rent, att blommorna var av plast
Säg att baren var en illusion och att den vita klänningen endast var en dröm
Säg att parken var i scensatt, att allting var en cirkus
Säg att skönheten var en förklädnad
Att hon aldrig ens existerade
Min far, för han hade så fel
Han tänkte på lagen och inte på skapelsen
Han tänkte på idealet och inte på kärleken
Han trodde att han tänkte rätt men han hade så fel
För man älskar bara en gång i livet
Man ser bara en själ i sitt liv
Det kan göra en galen
Men det kallas förälskelse
Det väljer inte det kunniga, utan dess hjärta
Min mor, kärleken var aldrig överskattad
Den var varken tiden före eller tiden efter
För mig, för alltid evigheten
Bevarad där längst in i djupet av mig
Jag har märkt att folk är naiva mor
Det finns vissa som tror på det nya hela livet ut
De ser inte det sista kapitlet, de tror att det finns hundra sidor till
Jag känner medlidande
För det är just de som en dag inser, olyckligt nog som livet är
”Vart kan jag finna henne?”
”Min pojk, hon är till intet såld, mörkret vet endast”
Farväl.