någonstans
djupt inom mig
bor en väldigt
liten pojke
jag är vuxen nu
har egna barn
ansvar
räkningar och måsten

men den lilla pojken
finns kvar
ibland leker han
kurragömma
och är borta
flera veckor
eller månader
i sträck

men så plötsligt
dyker han upp
och är glad
eller rädd
eller ledsen
och saknar
sin döda mamma

jag tycker om
den lilla pojken
han är så
oförstörd
naiv
liten
och nyfiken

jag trivs med
den lilla pojken

han är jag
för väldigt
länge sen