Vi slår oss ner med varsin fika
grabben och jag.
Ska tala allvar.

Vi slår fast följande:

sperma ska man vara rädd om, samtidigt
som man ska veta att det är en färskvara

brännvin är det bästa medlet
mot överaggressiva utbrott, ty som den
vise Ekelöf sagt så när man dricker
så är det viktigaste att man förlorar
omdömet...men vi
skålar i kaffe...för vi vill inte slå
ihjäl varandra

vi var också överens om den annorlunda
logiken i det resonemanget
men kom inte längre med det

kvinnor är precis av samma virke
som vi karlar...vad vi nu menar med det

när man är tillsammans med fler
än en kvinna samtidigt
ska man tacka gud

vad gäller yrkesvalet var vi tveksamma
men sa att slumpen och ödet aldrig
är att förakta som vägledare, ty som den
vise Ekelöf sagt så "är det inkonsekventa
det enda konsekventa...i längden"

politik, klädsmak, nyttig mat, bilkrockar,
graviditet ( kvinnors ) och mensbråk...
ja se där exempel på resten av våra djupa
debattämnen som alla fick genomgå den
strängaste rättegången egentligen, enär
uppfattningarna i dessa spörsmål
spretade isär oss fullständigt och vi blev
djupt melankoliska då vi fattade hur olika
vi tänkte om dem och är sinsemellan

så...vi övergick snabbt till att åter snacka
alkohol och kvinnor...kom fram till att det är det
som håller ihop oss...
ja oss karlar alltså

men "hej" sa grabben till slut...din pappa då ?

Du menar gamle Gustaf sa jag. Jo han du,
det var en jävel till karl...vänta...nu ska du
få höra.

Jag började plötsligt gråta. Helvete !
Jag vet ingenting om honom. Jag träffade
honom aldrig. Pappa blev helt platt.

Men det är ju inte du pappa, sa grabben.
Det är det minsta av allt du är.
Du är min pappa och du är bra. Jag
känner ju nästan dig.

Och jag tyckte samma sak om grabben.

Det får duga.

Det är annat som gäller. Det finns där
hela tiden
emellan oss.

Påtår ?