Krevad i dockskåpsvrå
karvar en hjärtevän
ur bitarna som skär
har häftat fast min själ
på berlinerblå tapet
silvertejp mot nyckelhål
vi hör hur världen vänder

fötter sveper fjäderlätt
över kulbeströdda golv
natten slår upp ögonen
i en sal av spillror
under ett träd av stearin
vacklar på två tändsticksben
och rasar mjukt i låtsassäng
när mörkret inte ser

vi faller avsides itu