Oförvägen vänder jag
och går mot gryning,

vemod härjar än
i det maskineri
som söndrigt sover
hos mörkret i mitt bröst

oförvägen vänder jag
och går mot gryning,
full av synd utan ånger

vinden följer varje steg
den ömsom kittlas,
ömsom våldsamt sveper
griper, kväver, smeker
jag resignerar,
faller kropp mot jord
du är min skymning

oförvägen vänder jag
låter smutsen, skammen
sköljas av mig

och går mot gryning