Micke heter en kille på mitt jobb. Vi är i ungefär samma ålder. Vi känner inte varandra så väl. Våra vägar korsas sällan. Jag jobbar mest med städning och sanering, Micke sysslar med fastighetsskötsel. Någon gång förra året hamnade vi vid samma lunchbord. Micke är en trevlig karl, men vi har inga gemensamma intressen. Inget att tala om.
Men nu satt vi där vid lunchbordet och för att undvika pinsam tystnad så började vi känna på varandra lite. Micke började.
- Kul att ÖSK vann!
Jag sade, vänligt men bestämt, att var det något jag avskydde så var det sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Jag sade också att jag sket fullständigt i vem, vad eller vilka som lyckades peta in en boll mellan två stolpar.
Jag avslutade med att delge Micke min teori om vuxna män som gillade att duscha nakna tillsammans efter att ha lekt med en boll ute på en gräsplan.
Micke sade inte så mycket. Han blev tyst. Jag avskyr pinsam tystnad. Jag frågade honom om han hade läst Ken Folletts senaste, historiska roman. Micke såg ut som om jag hade dragit en påk i huvudet på honom.
- Inte? Då har du missat något!
Då talade Micke om för mig att böcker var för bögar och fjollor och var det som så att jag inbillade mig något, att Micke skulle vara homosexuell, ja då fick jag nog tänka om. Sorry. Ville jag bjuda upp så fick jag gå till ett annat bord.
Micke intresserade sig inte för litteratur. Helt klart.
Men resor då?
Nej. Micke hade varit till Stockholm en gång för flera år sedan. Aldrig mer.
- Fikusar överallt!
Jag talade om att det fanns trevliga städer utomlands. Söderut. Soligt och skönt.
Nej, det var inget för Micke. Han hade varit ihop med en spanjorska en gång. Hon gav honom en ovanligt svårartad form av kondylom. Vårtorna hade satt sig i urinröret. Under laserbehandligen så fick Micke verkligen lära sig vad smärta innebar. Efter det så hade Micke ett ansträngt förhållande till främmande länder och dess invånare. Söderns sol skulle aldrig skina över Mickes flint.
Sedan började vi snacka om den närstående helgen. Vad vi skulle hitta på.
- Tror du det nappar?
Undrade Micke och avslöjade därmed att han var intresserad av fiske. Det förvånade mig inte. Jag hade redan avfärdat Micke som en man med mycket enkla och intelligensbefriade intressen. Själv så avskyr jag fiske, ja alla former av utomhusaktiviteter. Jag sade att om jag ville sitta och glo katatoniskt rakt fram under flera timmar, utan att göra någonting, bara vänta, så ville jag helst göra det under arbetstid.
Bakom ratten på min bil.
Inte vänta på napp. Istället vänta på att arbetsdagen ska ta slut.
Sådär höll vi på hela tiden. Vi fann inga gemensamma intressen. Konst tyckte Micke var obegripligt, poesi var homofilt och musik hade aldrig varit hans pryl. Inte efter att Baccara lade av i alla fall.
Och jag tyckte att motorcyklar var rena larvet, matlagning var obegripligt tråkigt och orientering var ju så fånigt så jag blev helt mållös.
Lunchen tog slut. Vi reste oss och gick åt varsitt håll. Det blir så ibland. Vi tyckte inte illa om varandra. Men vi hade inget att tala om. Inget gemensamt.

Under året så har vi hälsat som hastighast på varandra. Kanske vid ett rödljus, båda på väg till något jobb någonstans. Inget mer.
Men så en dag så kom Micke fram till mig. Jag satt i korridoren utanför min chefs kontor. Hon skulle ha ett utvecklingssamtal med mig. Det är så hon kallar det, utvecklingssamtal. Jag kallar det rätt och slätt för en gammal hederlig utskällning. Jag tror att det är dags att jag har ett utvecklingssamtal med dig. Jo, jag tror faktiskt det!
Det är då man vet att man ligger illa till.
Min chef gillar att ha utvecklingssamtal med mig.
Men nu var det Micke som ville tala med mig.
- Kan vi träffas under lunchen?
Ja, det kunde vi. Men jag blev en smula förvånad. Vad ville han? Micke ingick ju inte i mitt gäng.
Ett par timmar senare satt vi vid lunchbordet. Jag och Micke. Han hade något han ville berätta.
- Du och jag, vi har trots allt något gemensamt!
började han.
Det hade jag svårt att tro. Men så sade han att vi levde samma liv. Vi var lika gamla, levde ensamma men hade en flickvän som vi träffade sporadiskt då och då. Det verkade vi trivas med.
Familjelivet var inget för mig. Tydligen inget för Micke heller.
Så berättade Micke att när han var ung, tjugosju år, så hade han en flickvän som var några år yngre. Hon hette Ulrika och var så vacker så att det gjorde ont i honom så fort han höll om henne. Han förstod aldrig riktigt vad hon såg hos honom. Men Ulrika hade valt Micke och det var han tacksam över.
Micke levde ett gott liv. Han hade världens vackraste flickvän och på sin lediga tid så gjorde han som han ville. Ibland tog han en tur på sin motorcykel, ibland satt han vid någon sjö och fiskade och fick han lite tid över så umgicks han med sin flickvän. Ett gott liv. Så kunde han tänka sig att leva resten av sin tid här på jorden.
Ulrika hade andra planer.
Hon ville att de skulle flytta ihop. Hon ville gifta sig. Köpa villa och bilda familj. Ulrika ville ha barn. Helst flera stycken.
Hon var inte riktigt klok i huvudet.
Micke tyckte att de hade det bra som de hade det. Varför krångla till det i onödan? Några månader senare gick de isär. Micke vägrade att gå med på Ulrikas krav. Mickes frihet var viktigare.
- Det där känner jag igen!
sade jag. - Jag har ungefär samma erfarenheter.
Det kände Micke till och det var därför han ville tala med mig. För några veckor sedan hade han träffat Ulrika på stan. Tjugo år hade passerat. De kände genast igen varandra och började prata. Ulrika presenterade Micke för Andreas, hennes man. Med sig hade de sina två döttrar. Det var då det hände något uppe i huvudet på Micke.
Hade han gjort rätt den där gången när han lämnade Ulrika?
Micke hade kunnat vara far till de där döttrarna.
Det märktes att Micke hade funderat länge på det där. Klassiska funderingar som ofta dyker upp i huvudet på medelålders män. Jag frågade honom om han trivdes med sitt nuvarande liv. Hade han kul? Gav livet honom det som han önskade?
- Ja för fan! Kan inte ha det bättre!
Ja, då så. Han hade valt rätt.
- Men tänk om jag hade kunnat ha det ännu bättre?
Så går naturligtvis inte att tänka. Då skulle man bli galen. Men jag vet hur det är, jag har samma funderingar ibland. Det är på så vis vi människor fungerar, vi blir aldrig nöjda. Utan denna inställning så skulle aldrig någon ha uppfunnit hjulet. Hjul? Nä fan, jag har det bra!. Jag tror jag nöjer mig med att släpa de tunga mjölsäckarna istället för att göra livet enklare och bekvämare för mig! Och när vi ändå håller på, vem behöver elektricitet och penicillin egentligen?
Nej, sådana är vi inte.
- Jag kommer att dö ensam! Ingen kommer att hålla mig i handen.
Utbrast Micke.
Sådana tankar är inte roliga att drabbas av. Men jag brukar tänka så här: Jag tänker inte dö! Och om jag nu skulle göra det, ja då ska jag jävlar i mig se till att göra det sist av alla jag känner. Jag vill inte vara första man till rakning. Jag tänker inte ge upp i första taget! Så vem ska hålla mig i handen egentligen när det väl är dags att segla iväg härifrån för gott?
- Så man förlorar hur man än gör!
avslutade jag.
Så hade inte Micke sett på det hela. Nu fick han lite att fundera på.
- Så du tycker inte att jag valde fel alltså?
Alla val är rätt val. Det går inte att backa i livet. Det är ingen idé att svettas över gamla beslut! Man vill alltid ha det bättre.
- Och vi har det ju bra idag, eller hur?

Idag händer det att jag och Micke käkar lunch ihop. Inte så ofta men ett par gånger i månaden. Micke har slutat att grubbla på sin gamla flickvän och på hur livet hade blivit om han hade gift sig med henne. Micke är nöjd med sitt liv. Han uppskattar sin frihet. Han ägnar sig åt sina hobbies, gör vad han vill och utvecklar sina laster och dåliga vanor med friskt humör. Han kommer och går som han vill under sin fritid.
Inga krav.
Ingen fru som tvingar honom att rensa stuprören och ingen bank som hotar med att kasta ut honom på gatan om han skulle bli permitterad och få svårt att betala räntorna. Inga döttrar som skämmer ut honom och som vanemässigt visar musslan för stadens samlade white trashsöner.
Vi har vårt livsval gemensamt, men några gemensamma intressen och värderingar för övrigt lär vi aldrig få.
Jag kommer aldrig att ägna mig åt sport eller fiske och Micke lär aldrig kunna uppskatta en god roman. Vi har inte mycket gemensamt, utom att vi en gång gjorde våra livsval. Vi kan nog enas om att vi båda fick ett rätt så gott liv till slut i alla fall.
Det gäller bara att inte fundera alltför mycket. För vi har det ju bra.
Eller hur…?