inte förrän Människan slutat sträcka sig efter det ouppnåeliga
och gråta som ett besviket barn över förlusten
av vad som aldrig var menat för henne
när hon grävt ner bitterheten under starrgräset

först då
kan hon börja leva i samklang med sina resurser
och upptäcka vem hon alltid varit

hon kan lära sig skratta
kanske
åt sig själv i bästa fall

men oftast har Människan då till ålder hunnit
för vägen är lång
därav ryktena om  ålderdomens vishet