Dessa nätter; ligga och stirra upp i taket; känna tomhet och ångest, förtvivlan och saknad, men inte sorg; tillståndet schizoid, inte psykotisk, men ett mittemellan-vidrigt läge i livet. Sen sömnen; och de ständigt återkommande bilderna av den gigantiska flodvågen som krossar allt; alla framtidsdrömmar, allt planerat, allt liv. De ruttnande liken, de döda kropparna av de han älskat; hans älskade fru och deras två barn. Vakna kallsvettig med ett skrik, nej... inte en till dag i dimman.

Ragnar hade blivit utskriven från psyket efter en vecka, mådde bättre, men sen kom den stora smällen; han kände sej på gränsen till psykotisk, han kände så väl igen tendenserna; halvgalenskapen. Hans barns skratt, hans frus orgasmskrik.
Han gick snabbt ner sej, sjukskriven, slutade att tvätta sej, borstade inte tänderna, hemmet förföll, räkningarna låg obetalda.
Att ta sej till affären och handla krävde en enorm viljeinsats. Han drabbades av tvångshandlingar; var tvungen att kolla att dörren var låst 5 gånger, kände sej ständigt blöt om händerna, var tvungen att torka sej. Och kroppen var spänd som en fiolsträng, vilket orsakade en ständig trötthet, och ofta utmattning.

Allt psykiatrin hade att erbjuda var en sjuksköterska, som mest var som en coachande kurator, vilket inte var vad Ragnar behövde. Han hade behövt akut traumaterapi, men väntetiden för det var 1 år. En eftermiddag, han sov på dagarna för att slippa just dagarna, så vaknade av en fruktansvärd mardröm, och skakade i kroppen av ångest. Han tog lugnande, atarax, men det hjälpte föga, så han ringde efter ambulansen som kom och körde honom till psykakuten.
En av ambulansmännen undrade; varför bor du på landet så isolerat?
Men sjuksköterskan var ett medkännande proffs, hon hjälpte honom på vägen till sjukhuset att häva den värsta krisen. Ragnar blev inlagd på avdelning 2, där han hade varit förut. Tiden där bestod mest av att vila, kanske prata med nån skötare, han gillade en skötare, Bengt, som såg på honom som en människa, inte ett psykfall. Efter 3 dagar fick han träffa en läkare. Den så kallade läkaren tittade inte honom i ögonen, frågade nästan inte hur han mådde, utan skrev ut honom.

Ragnar kom hem till sitt skitiga tomma hus, och de enda som hälsade honom välkommen var hans 3 katter. Han orkade inte ha kontakt med människor, drog ur telefonen, orkade inte med TV, inte läsa, det enda han orkade var att halvligga i soffan bredvid brasan och stirra ut genom fönstret. Han försökte be till Gud om hjälp, men det hjälpte bara lite, fortfarande en inre ilande tomhet och chock, ett bultande hjärta, och han samlade alla sina sömntabletter en kväll och satte sej i skogen, men då greps av han av en rädsla, samtidigt som en ljusstrimma av kärlek uppenbarade sej inom honom. Han grät för första gången sen Tsunamin, 6 veckor tidigare. Han skrev en text på poeter.se om sitt tillstånd, sen åkte han och la in sej på psyket igen. En dag senare fick han en text dedicerad till sej av en kvinna han knappt kände, en skrivarvän på poeter.se:

Psykisk ohälsa ska djävlar aldrig få ta dig till dödsriket!!!!!
Du lades in på psyk igår, bävade för att inte orka, dina böner trodde du ej hördes. Kan så väl känna in din svåra ångest, kan så väl se hur du ensam sitter mitt i skogen, med en pillerburk, för att få slut på helvetet. Just som du vill föra pillerna mot munnen når en kraft dig, så du inte förmår. Kan det varit Gud?

"Nyss satte jag mig för att se på poeter. Såg Psyket i min lista. Tänkte har han nu åkt in? Just som jag tänkt den tanken slås en text mot mig, som skapats av en känslig konstnärssjäl, ja denna man må jag säga avbildar sitt liv likt en konstnär målar tavlor, skapar dofter så jag känner mig yr. Helt plötsligt hamnar man i en film, från hans liv.

Tänk om jag kunde skriva som du, tänk om mina strofer nådde himlens alla kval, då kunde jag tjäna mycket pengar. Du inser inte hur viktig du är, inte bara på poeter.se, utan för mig.... Ja, du ber för mig då jag ligger i världens plågor, du ger mig små söta ord, då mina tårar dalar.

Snälla låt Teddy Björnen Fredriksson få vara din vän, få trösta då väggarna rasar över dig, då allt försvinner. Låt stjärnorna längs himlavalvet leda dina steg, finn en stjärna upp i det blå, du kan älska utan slut.

Önskar så du inser din tyngd då orden skapas. Kan se dig framför mig, hur du röker en cigg, låter hjärtats sång hamra versaler. Kan se dina tårar dala, då orden skär, likt en kniv i hjärtat. Din skaparkonst öppnar dörrar som få kan.

Lita till ditt inre, använd förnuftet och låt denna text hamna i ditt hjärta. Du betyder så mycket för mig, är en vän jag vill läsa mer av. Kampen om livet, striden för livet, ja nu tar du på dig kapen och flyger till ett fantasiland, där du slåss med drakar. Sen kommer du åter med gåvor från kunskapens källa.

Kram på dig, jag vill du ska veta du är viktigaste i ditt liv!!!!!"

Hon gav honom sitt telefonnummer, och han ringde henne från avdelningen uppe i Lindesberg, 4 mil norr om Örebro, mycket givande samtal, och hans hemska ensamhetskänsla fick ett slut äntligen. På avdelningen Skinnarbacken rådde ett skönt lugn, Ragnar träffade en kompetent läkare som såg honom och förstod.
Efter 14 dagar blev han utskriven, och fåglarna kvittrade, våren var på väg, och han fylldes av ett hopp om livet. När han kom hem så var två av hans äldre systrar, som han inte träffat på åratal, där, de hade städat hela huset och sett till katterna. Blod är tjockare än vatten, kände Ragnar, och gav dom varsin stor kram.

Ragnar käkade Antidepressivt; paroxetin, och Antipsykotiskt; zyprexa, och han kände väl hemma att det värsta skitmåendet var nästan borta. Han började dagarna med att ta långa promenaderi naturen, sen gick han hem och skrev antingen texter eller endast dagbok. Han gav också akt på sina drömmar som var mycket starka. Fortfarande kunde han drömma om VÅGEN, och hur hans familj låg döda. Medicinerna höll den värsta sorgen i schack, men han kände att han behövde respit; en inre refug, där han fick vila sitt härjade väsen.

En kväll slog han på TV:n, och fick se och höra Bruno K. Öijer recitera sin dikt "Jag frös", och han insåg att det också för honom fanns ett ljus, och att Öijer är en stor poet, ett klart lysande ljus i förnedringskulturens pseudohändelsers mörker. En dag när han vaknade med ångest igen, så ringde det på dörren, och grannbarnen kom med blommor, vitsippor, och undrade om de fick komma in.
Ragnar släppte in dom, och de hade en underbar eftermiddag med kurragömma, ansiktsmålning och saft och bullar. Han satte i telefonen igen, och det började ringa vänner och släktningar, han fick den ömhet han var värd.