Ofta alltid inte sällan
rör sig mina tankar
ifrån mig utom räckhåll

Obegripliga ofattbara
stillsamma men upprörande
sticker de hål i mitt huvud

I fallet ner mot mina läppar
blandas de med min bitterhet
min skam mina dåliga erfarenheter

Ut kommer den äckliga
sura gamla sörja
jag försöker undvika

Mår dåligt spyr hundtarmar
känner mina revben spetsa
mitt sjuka inre med avsky

Kan inte stoppa inversen
mina ädla försök att vara ärlig
gröper sakta hål i mitt hjärta

När man i sina kedjor
försöker bryta loss sitt huvud
från sitt fäste med högmod
och ändå inte inser det omöjliga

Då måste man fråga sig
är det bättre att likt guld tiga?