Jag kan inte skrika för att jag kräks för ofta.

Det finns sjuttiotvå kalorier i ett äpple och etthundrasexton i en banan.

Idag åt jag ett halvt äpple till middag.

Jag har inspekterat varenda toasits i hela skolan, närgånget stirrat mig tårögd på gulnat kakel.

Sprungit i trappor till skåp jag inte behöver öppna och till lektioner jag aldrig var riktigt sen till.

Ingen ser bakom stängda dörrar (för jag känner ingen med röntgensyn).

Och det är bortom allt.
Det finns inte längre siffror på vågar och bitar av måttband,
bara ett muller som inte släpper efter.

Det spelar ingen roll att jag inte längre vill.

Jag kan inte skrika för att jag kräks för ofta.