När jag träffade dig
Seglade jag för öppet hav och hade alltid gjort det
Jag var trött i själen, jag ville gå i land
Du sa ”inga har någonsin varit som oss
Jag ska ta dig i hamn”

Du blev spegelblänk på mitt regnvåta tak
Du blev neonljuset i vattnet på gatan
Du slängde kartan
Jag gjorde hål på tiden allt rann ut och
Nu vet jag hur varje del av dig smakar

Sötebrödsdagarna är över
Svavel fyller natten
Som en vissnad fyrklöver
Som att hissna över vatten
Som faller
Du kallade det snö
Jag kallade det taskig tajming
Och sinnesslöheten träffade mitt förflutna
Så långsamt att det var som att helt vara utan

Som nickel tenn och blöta stenar
en virvel kring en bottensats
jag höjer hakan spriten renar
käken tuggar på om glasskross
bärnstensfärgad är min last
Du sänker sanningen
jag ger dig stenar
men jag är oskyldig till motsatsen bevisats
så du kommer få stå mitt kast

Jag antar att jag tänker på dig mer än jag borde
för jag tror inte att du tänker samma sak
för vår relation hör inte hemma i ljuset på dan
den växer under nätter på sunkhak på offentliga toaletter
du är inte någon jag tar med hem till mamma
och när jag sa att du är den mest depraverade person jag mött sa du
”tack detsamma”
Du är notoriskt otrogen och samtidigt trygghetsnarkoman
du är tillitskleptoman och du sa att
”du föraktar bara mig för att du själv är precis likadan”


Du är tunnknullade lakan och rakat kön
du är allt som gör mig svag
du är snabba kickar
halvfärdiga texter
du är gratisfyllan dan innan lön

Du är inget söndagsmys inte hålla handen
inte någon tröst genom kalla ångfestfyllda nätter
Du är gå till jobbet i gårdagens kläder och gårdagens smink
du är äcklig sprit och slentriancigaretter
Du är den där halvan av mig som alltid förespråkar anarki
som alltid går fri
när folk säger åt mig att hålla mig på mattan
bete mig som folk
vara behaglig i möblerade rum
placerar en kängspark i skrevet och skriker
det skiter jag i!

Jag är helt utan impulskontroll ett adhd-barn
standarden är lika med noll och min destruktiva sida
Är så jävla överlägsen att jag undrar varför jag ens fortsätter att strida

Kanske var det för att du fick mig att tro att resan var slut
Att jag äntligen skulle få gå i land
Men nya stormar kommer vi driver längre ut
Så jag släpper sakta din hand
Viskar ”det här är ett sjunkande skepp, rädda sig den som kan”