Jag har kommit att bli den där som med ena armen svängande över huvudet ropar till grannarna, då de rullar snögubbarna med rara barnen mitt utanför hyreskasernens port, att de ska se till att de får kyssas, snögubbarna där! Det här är slutet. Jag drar luften in i lungorna, tar sats. Ställer mig på tårna, spänner skinkorna och börjar vifta med armarna, men sätter mig ner på sängkanten igen, böjer huvudet mot bröstet, släpper en salivsträng mot knäet, laborerar med strumporna, stoppar in ett finger eller två under kanten. Det är så man ska hitta mig, med salivsträngen intakt, löpande blank och liksom geléartad mellan läpp och knä, en strumpa av, ett finger under kanten...

Jag backar bandet. Jag ska inte dö, än. Det är bara litet sus av värk, en västanfläkt av död, av giktbrutenhetens introduktion, lite rost på roten, förslappade vävnader, smaken av jord. Jag är ännu vital, ännu man, fortfarande mitt i livet, fullt upp, som man säger, och i avtagande. En pappa med fast anställning och förstahandskontrakt; med kvinnorna som kommer och går, mest går, jag kommer i dem, det går för dem, aah. Jag är barnsligt förtjust i kvinnors bröst och fitta. Storögd dras pojken i mig fram i fromt, ja, närapå laestadianskt intresse vid åsynen av kvinnolårens insidor och av kvinnornas promenerande baksidor och munnar och läppar och deras röster och ljud, ja, också orden, som är både fler och mer nyanserade än hos oss. I trängseln, på tunnelbanan, kan jag bli helt yr av all den prakt som befinner sig på blott armlängds avstånd: jag hör dem, tittar på dem där de återspeglas i svarta vagnsfönstret, förr mer förstulet, med tiden ofta rakt, girigt. Jag vill tro att jag då och då rentav känner doften av dem, och då pratar jag INTE de hyacintkonande helvetesskyarna som stavas parfymerad hårt använd hora eller ekonomiansvarig på stadsdelsförvaltningen, utan helt enkelt fitta. Ibland är min kuk bara ett par centimeter ifrån deras, ja, i somliga stunder av längtan därmed fuktade, kön. Igår såg jag att en av dem märkte att jag tittade på hennes lår, att jag svepte med blicken, som i romber, som strålkastare från en polishelikopter i piskande regn, alltmer inåt. Hennes ögon förändrades, kröp mot mina knän och vidare upp till min hals, hon ändrade ställning, ändå mycket litet ändrade hon på sig, det kan inte handlat om en förflyttning på mer än ett par centimeter, det var benen hon höll på med och möjligen händerna som hon flyttade från skötet till höfterna. Jag tror att hon tyckte om det. Kanske klibbade det litegrann mot tyget.

Hur har det blivit såhär, och när? Jag har kommit att bli den där som ropar hej, ha det så trevligt, vad ni nu ska hitta på, till de unga paren som lämnar släktens julmiddag för att åka hem till sig, till den första egna bostaden. Jag vet inte om jag tycker om det, att jag gör så, att det hoppar fram ur mig, det finns ingen antydning då jag börjar säga de orden, men jag märker redan medan de uttalas att det kan röra sig om en omedveten underström. Jag förstår i sådana fall varför det gör det, varför just de faller ut ur mun. Det är ett bristsymtom. Jag vet inte om de märker det, de där paren, de unga; de har ju inte varit här, där jag är, i förvittringen, än. Om det så gör det, noterar det - lägger de då in något annat än en vanlig längtan efter vanlig kärlek i det? Jag tror inte de tycker jag är en obskyr, av ensamhet förvrängd, gubbe. De ser så snälla ut. Jag vet inte, nej, jag vet verkligen inte, mplrsxktg