Doktorerna klämmer på mig. De säger att vävnaderna förslappas (lätt för dem att säga, när de är tio år yngre än jag och välpomaderade och med en fin blank bil i garaget under sjukhuset och fruar med cigarill med munstycket i käften efter midnatt och ögonbindel och handklovar). Jag har att för mig själv lätt nervöst stilla, vegetativt glosögt, vagt skelande, medan jag letargiskt rättar till toupén; att invänta pungbråcket, vårda och ömma hemorrojderna och utbuktningarna på mellankotsskivorna och kanske, sedan, eller före, får jag lova att anpassa mig, ställa in mig på efterverkningarna, den eventuella rehabiliteringen med eller utan droppställning fästad vid gåstolen eller häverten eller vad fan det heter. Nåja, att bli med bråck på både halspulsådern och de väldiga venerna som transporterar syret till hjärnan dör ingen av. Glädjande nog kan jag, eventuellt, få slippa gynekomastin, dvs. herrpattarna som far min slaskade runt med, troligen, ty jag har äntligen tagit mitt förnuft till fånga eller låtit det fara åt helvetet och slutat med spriten, drickat, gröggen, ölandet, svinerierna, ensamfesterna i soffstolen. Jag har slutat med tv.

Man mäter trycket i mina ögonglober: jag har det i släkten, jag får säkert starr, grön eller grå, kanske spelar det mindre roll, bara jag inte ser rött oavbrutet, eller svart. Jag får utan tvivel gikt, av tusenårig överkonsumtion av kött och kaffe, av den blir jag med tiden bruten, giktbruten, stapplande mellan kylfack och strumplåda, famlande över stövelskaft och spade. Det är rimligt att jag får sockret och rysansvärd klåda, ett krafsande ser jag för mig, dag som natt, och sedan fem år har jag börjat sätta mitt eget saliv i fel strupe. Och sedan fem år har jag börjat sätta mitt eget liv i vrångstrupen. Ävenså epiglottis, det lilla struplocket, bryts ner och förslappas. Jag har börjat muttra över att busschaffissarna kör så förbannat slarvigt nuförtiden, att ungdomen är så historielös och politiskt debil, att de tror uteliggarna alltid har funnits på kartong på Stureplan. Men jag har klarat mig ifrån schizofrenin och lobotomin (vilket inte är alldeles självklart för en tornedaling, eller malmfältsbo). Ingen ska behöva surra fast mig med rep på en spark och skicka iväg mig till närmaste sinnessjukhus. Bipolariteten har jag kanske redan; eller så jäser den i mig i lönndom, vilande, liksom kräftan, väntande, men i ärlighetens namn så tror jag inte på den, jag har klarat mig ifrån den förr. Är det något som slår ut i full blom en vacker dag så är det döden. Jag har också ätit mängder av siken, den fina matfisken, redan till frukost, så hjärnan kanske fått grundläggande chanser att fungera någorlunda. Trots arvet av alzheimern. Apropå alzheimern: jag tar det jävligt lugnt. Ingen jävel ska få mig att tro att vägen till hälsa är fyrtiotimmarsvecka. Ingen jävel ska finta bort mig så till den illa grad att jag slavjobbar så pass att jag slarvar bort mina barn. Inget enda svin ska lura mig att lönearbeta mig till ohälsa. Det räcker så bra med det som redan är. Jag har börjat tappa saker.

Skidåkningen? Ja, det är enda sättet att klara sig i kapitalismens apokalyps. Att bygga upp sig för att komma lindrigare undan i den samhälleliga nedmonteringen. Istället för vedhuggning, som i dagens läge bara skulle te sig romantiskt och löjeväckande. Jag är född på sextiotalet i Lappland, så att. Det är bara att åka, oavsett väder. Men som icke naturaliserad stockholmare funderar jag varje dag på att binda fast en båt i ett träd och ro. Kärleken? Ja. Jag säger inte mer om den, kärleken, ty den låter sig inte beskrivas, den är mystisk och jag vill inte sjunga om den i dansband eller få dagens ros för den. Men ett vet jag: jag kommer att vara grinigare, kärvare, lenare, otåligare och illrödare i både skinn och förstånd. Vill jag neurologiskt snyftande gnugga mig mot ett sjukvårdsbiträdes vita lår så kommer jag göra det. Vill jag rycka i skjortsnibbarna på en direktör och trycka upp honom mot en skrovlig husfasad så gör jag det. Jag har inget ansikte att tappa, har aldrig haft: i släktens ögon, på mödernet bestående av hedervärda socialdemokrater och på fädernet av frimicklare och gudsförgätna bytokar, eller om det var tvärsom, var jag i decennier en ingen, ett flarn. Jag hade aldrig talang för närighet, ej heller karriär, inte ens en facklig, men som kompensation blev jag en jävel på att dricka, gjorde en taffligt haltande missbrukarkarriär, inte ens den särskilt spännande. Alla kan skriva sägs det, haha hoho! Jag tror jag lägger ner det där med att bli en världsberömd ballerina, alternativt ryskortodox altviolinist. Vet du: ja, jag kommer att skratta mera. Gud? Ja, utan tvekan får han komma då det blir tid över, men bara om han låter mig få slippa religionen. Predikant? Ja. Glappkäft? Jo. Men som Palme: tänderna har jag aldrig brytt mig om, kanske ska jag börja med tandtråd, xplmoqwzplr