Salta vattendroppar som rinner ner.
Det känns som hela världen som balanserat på
mina axlar bara

faller.

Kanske var det kärleken som krossade mig
eller så var det den som räddade mig.

Eller så var det bara jag själv.

Efter över tusen räknade ärr
efter liter fallet blod
efter år utan tystnad

så kanske jag börjat inse att
livet
inte är
döden.

Kanske vi inte föds för att dö
utan föds för att leva.



Tårarna torkas
såren läker

förvandlas sakta till rosa ärr

hjärtat börjar slå
blodet börjar flöda

orden rinner sakta ut och formas till något
som ingen alls förstår

utom jag.