rökmolnen har blivit fler
och jag tror inte längre
att det är där vi hör hemma

hon dansar inte längre i otakt
och det är något med andetagen
och de mjuka rörelserna
som aldrig slutar förundra

jag önskar mig inte längre iväg
jag faller inte längre handlöst
vi slår oss inte lika hårt

hennes blick kan fortfarande
vändas mot det främmande
men det finns en ständig närvaro
som aldrig riktigt avtar

vi har rökt undan ensamheten
hon har fångat himlen
i sina ögonfransar

jag har sett fruktan
ta konkret form
och kärleken
har hotat strypa mig

hennes händer har grävt
vägar upp ur jorden

följt linjerna
över min hud

vi satt i solskenet
och vi slutade aldrig le

vi stannade tiden
och ingen visste
vilka vi var

skuggorna har försvunnit in i ljuset
och systemet som håller oss vakna
arbetar än

sakta tickar tiden
och fastän ingen kommer minnas vilka vi var
så andas jag ren luft

för att du är som jag