det skrämmer mig lite
hur jag oftare
och oftare
behöver det kemiska ruset
för att över huvud taget
kunna känna någonting

kanske borde jag inte
trycka undan oron över
hur detta kommer sluta
eller om jag någon gång
kommer kunna finna lycka
i någonting annat

dopamin
dopamin
kom och sluka mig

kanske är kemisk lycka
ingen verklig lycka och kanske
är det därför habegäret återkommer
så fort ruset tynar bort

deras rädsla
när jag alltid går på något
är kanske inte helt fel
och min rädsla borde kanske
styra mig på ett bättre sätt

men jag är så rädd för verkligheten
för i den finns du och alla känslor
som jag inte orkar känna av

jag finner kärlek i ruset
och jag övertalar mig själv
att den kärleken är bra

dopamin
dopamin
jag behöver dig
för min kropp kan inte
producera dig
utan hjälp

dopamin
darling
ta mig härifrån