Den 73-årige, bedrövade nobelpristagaren
sitter på en sängkant på Karolinskas psyke
klipper upp sin mage
och drömmer om Aniara

rymdskeppet som forslar tusentals
olyckliga emigranter
mellan Mars och Venus

Doris, vår planet, är sönder
av gifter och krig med kärnvapen

Aniara krockar med en asteroid
kommer ur kurs
möts av en meteoritsvärm
men fortsätter in i det okända
varifrån ingen räddning är möjlig

nobelpristagarens kinder bleknar
han kvider
när magsäck och tarm
faller fram

han tänker vidare på Mima
den tänkande maskinen med sin skötare mimaroben
skeppets store hjälte
som avslöjar despoten ombord
Chefone
med sina lömska idéer om att sträva efter fördärvet

sen ser han den livsbejakande danserskan
Daisi Doody
hur hon allena uppehåller mod och glädje
på den ynkliga samlingen
med sina sprudlande sensuella rörelser
och som med sin lyckliga ovetskap
trotsar cynismen med den enda fröjden...
att få delta i livets dans

men ja, Mima står även den på livets sida
då den fångar upp tankerester i världsrymden
och transformerar dem till sköna vackra bilder
till de 8 000:ndes lycka

nobelpristagarens blod håller på att sina ut

minns
hur han uppfann rymdskeppet
till människors erinran om varför
vi använder vår klokskap
i utsläckandets tjänst

han minns ock den blinda poetissan från Rind
och dennas 49:e sång under kärnvapenanfallet:

"jag föll i armarna på någon
som kom springande
och denne någon skrämde mig
vad visste jag i detta heta mörker
vem det var
som fångat mig i fallet, höll om mig
om det var djävul eller människa"

nu gör det så ont
nu är smärtan så stor
att nobelpristagaren
Harry Martinsson, 73,
längtar efter Eyvind Johnsons svärd
för att avskilja huvud från lekamen

"en annan kanske kunnat lindra min plåga"

ridå.