Jag tycker om när orden jag skriver fastnar och hur lätt jag kan sudda ut dem, radera så att de inte finns mer. Det jag skrivit har aldrig hänt, det var bara ord men nu är de borta. Jag önskar man kunde göra så i verkliga livet, med tankar och minnen. Jag önskar att jag kunde radera hur jag tänker och vad jag gör ibland. Sudda ut det där onda som blöder, sudda ut tanken som fick dig att tappa andan och magen att vända sig. Men det går inte. Det kan jag inte.

Ibland kan tankar göra dig galen och bryta ned dig långsamt. Känslan då styrkan tar slut och du gör allt i din makt för att upprätthålla den du är. Känslan är allt du har, känslan hjälper dig att sätta orden på plats när du inte kan förklara.

I tanken ställer jag mig mitt i gatan och ser på när bil för bil passerar genom mig. Jag tittar upp mot himlen, iakttar hur sommar övergår till höst och hur löven bleknar. Tar ett djupt andetag och blundar. Ibland kan jag känna, bara av att iaktta, hur vinden smeker trädets grenar. Hur den försiktigt berör dess löv, så oskuldsfullt och vackert.

Jag har fått frågan, den som ställde mig mot väggen och såg mig intensivt i ögonen medan jag kämpade för att hålla blicken kvar. Den där frågan som svider för att svaret gör så ont. Man önskar sig hela livet att bli sedd, man önskar genom varje konversation att någon ska fråga hur man mår. Jag har alltid haft orden att ta till när jag inte klarat av den där stunden då man ser varandra i ögonen och jag flackar med blicken för att nervositeten kittlar mig inombords.

Jag sluter mina ögon, så som jag brukar göra. Sedan öppnar jag dem, när jag tror att kusten är klar. Jag undrar vart styrkan tar vägen ibland, varför den lämnar mig där ensam mitt i vägen där jag står och ser ut över kalla, blöta gator. Huden drar ihop sig på mina armar när jag står där i gatulampornas sken. Tar ett steg bakåt, backar för att visa att jag drar mig tillbaka. Hör ljudet av musik och glada människoröster. Stannar upp, uppspärrade ögon, inträngd i ett hörn som ett litet djur, skrämd. Springer men känner inte benen under mig. Stirrande blick, söker efter fara.

Känslan när man tror luften kommer ta slut. När adrenalinet pumpar och du tror du kan springa hur långt som helst bara för att du inte tänker på hur långt du måste springa. Du känner dig förföljd, du vet att det snart kommer inträffa något. Men du kan inte sätta ord på det, det känns bara fruktansvärt. Kastar mig i farten mot en tegelvägg, vänder mig om hastigt. Sjunker ner på huk längs väggen, bröstet rör sig okontrollerat samtidigt som tårarna trycker sig fram. Håller armarna om benen, hårt, tryckt mot bröstet, i väntan på slaget som ska komma. Det är väntan som är värst, att inte veta vad som komma skall.

Där sitter jag tills det händer, där vakar jag tills det sker och tills jag kan springa därifrån igen eller göra motstånd.

”Jag tycker om när orden jag skriver fastnar och hur lätt jag kan sudda ut dem, radera så att de inte finns mer. Det jag skrivit har aldrig hänt, det var bara ord men nu är de borta. Jag önskar man kunde göra så i verkliga livet, med tankar och minnen. Jag önskar att jag kunde radera hur jag tänker och vad jag gör ibland. Sudda ut det där onda som blöder, sudda ut tanken som fick dig att tappa andan och magen att vända sig. Men det går inte. Det kan jag inte.”