En gnistrande klar vintermorgon
Föddes protagonisten vars vedermödor
Jag här ska förkunna.
Son till våren och hösten,
Ingen ville ha honom.
Så en gnistrande klar vintermorgon
Lämnades vår protagonist
På barnhemmets trapp.

Slagen träffade honom över allt;
Hans enda brott
Var att inte kunna hålla käft.
De hatade honom, liksom världen hatade,
Men det gjorde honom inget.
Ni ser, han hatade dem allihop ännu mer.
Dagarna gav honom smärta,
Men de var likväl bättre än nätterna -
När de äldsta pojkarna kom in i sovsalen och sa:
"Ligg ned och ta emot."

När vår protagonist var sexton år
Spottade han ägaren i ansiktet och gick därifrån.
Han lämnade sovsalen för alltid;
Den som han hatade mest av allt.
Ledaren för hans plågoandar
Fanns mystiskt mördad två veckor senare.

Tillsist fann vår protagonist
Någon sorts familj.
Tjuvar, rånare och hallickar, alla av samhällets olycksbarn.
Så förföll han ned till ett liv i brott.

Dagarna blev långa, när han drog runt
På stadens gator och torg.
Han älskade sin familj, men hatade sig själv.
Han kunde inte förmå sig till att älska sig själv.
Det var en sådan kväll,
När allt känns hopplöst och
Man helst av allt vill gråta,
Som han såg henne.

Hon stod i ett hörn
Med kort kjol och läppar så röda,
Med blyvit på kinderna och ögonfransar svarta som kol.
Blinkandes åt en förbipasserande herre;
Viskade hest:
"Ta med mig hem så ska jag visa dig hur man lever".
Vår protagonist tog aldrig med sig henne hem,
Men han älskade henne
Från den första gången han såg henne.

Snart drog de runt på gatorna tillsammans,
Kyssandes, dansandes, pratandes.
Allt vad han ville göra,
Ville han göra med henne.
Horan och mördaren, det var de två det.
Ehuru han aldrig skulle tala om för henne
Varför han gjort det.

En dag såg han ytterligare en
Av dessa hans forna plågoandar.
Då blev han som hjälplös åt hämnden,
Och plötsligt stod han bredvid
Den unge mannens döda kropp.

Han hamnade i arresten, förstås.
Ett snabbt hembesök,
Och så fick resten av familjen göra honom sällskap.
Hans dom blev döden genom hängning.

När han fördes ut ur fängelset för sista gången
Såg han henne stå längs vägen.
Han sökte hennes blick, vädjade till henne.
Så tittade hon på honom en sista gång och gick.
Vår protagonist hade aldrig gråtit.
Han grät inte en enda gång på barnhemmet,
Han grät inte när han såg sina kamrater föras till galgen
Och han grät inte när han fick höra sin dom.
Men nu grät han, för blickan han fick sa:
"Jag älskar dig inte längre".