Placerar hoppet på en piedestal
för att dina ord ska få klinga ut,
De är plaskvåta av tårar men
jag kramar ur varje mening
som om den vore rationell.
Tar till mig av det osannolika
för att just nu ska få existera
utan hypoteser om framtiden.
Ler åt dina ögon,
gör allt för att inte det som
bor bakom mitt ansikte ska
skina igenom och rasera det
jag lyckats bygga upp,
jag gör din flykt
till en semester.
För jag är feg,
att se livet krossas mot din hud
skulle desarmera mitt hjärta.
Och mitt försvar är tryggheten
i din blick när jag är i närheten.
Din tillit gör mig värdefull
och ditt irrationella hopp,
gör min logik
obetydlig.