Jag glömmer så lätt.
Desperationen, att den inte tillhör någon,
att den är min börda. Och jag är inte riktigt riktad.
jag är upplöst i pixlar. Evighetsväxter med vassa kvistar så
akta din äkthet, din mjuka hud. Akta dina fuktade läppar
från min hud. Akta mig. Jag kommer att rikta
min desperation mot dig.

Har haft tanken i magkänslan. I bröstet i
en sjukhussäng. Alla som lade beslag på den sen.
Vred ur, sedan knådandes. Som om den innehöll något mer än mig.
Att finna den som sådda fröt och ge tillbaka det igen. Måste testa igen:
Vred ur, sedan viskandes. Snälla
låt mig innehålla något mer än mig.

Somnade förstådd.
Trodde jag skulle vakna i lugnet. Har tapetserat harmoni, i
tillstånd manisk idioti. Bara för att dina ord var i mitt svalg,
trodde jag mig kunna stanna i rummet.

Vill inte vara en plats. Inte i den här kroppen i
drt här rummet och den eviga trängseln i varje sinne.
Fastän jag lovat mig själv att vara färdig nu.

Det kommer alltid att blöda i hörnen här inne.