jag kommer aldrig
kunna skriva
som du

men så verkar du inte heller
lika galen
som jag

det får va
hugget
som stucket

men vem vet väl
vilka vi är
vart vi är på väg

där du diktar om maskros
ansar jag rabatten med motorsåg
låter rosorna blandas med mask

där du vandrar under regn
kastar jag världen i havet
tjutsprutar sorgen ur blåvalens nackhål

där du lyckas fånga verkligheten i en suck
drar jag på mig strumpbyxor över huvet
och leker Bonnie & Clyde

där du stöder det finlemmat sköra
ligger jag i diket och stönar
snälla, ändå, låt mig också få beröra