Hon gör sig liten,
på madrassen.
Klädd i gårdagens glitter.
Mina rörelser helt
statiska, fokus på
sprängämnen
som pulserar i vener,
färgar hennes hud
döende.
Skörheten i hennes andedräkt
fäster på min hud och jag ryser.
I en blandning ömhet och obehag
hittar jag nya uttryck för den infektion,
Som ger hennes sömn
en sådan spöklik lyster.
Den lämnar mig livrädd,
för att somna.
Studerar hål i hela natten.
Rytmen i hennes drömmar,
i form av rörelser under
ögonlock.

Vågar inte röra,
inte ens viska
trots att jag vill yttra
hur mitt hjärta domnar
under vikten av
hennes inre.
Hennes kärlek
lika villkorslös och sårbar
som ett barns.