När vår son var 4-5 år lärde vi känna
en familj som också hade en son i samma
ålder som vår. De grabbarna blev de allra bästa
vänner och är det fortfarande, nu är de 50 år.

Men när vi hade känt den familjen i ett år ungefär
spände min son ögonen i mig och sa:
-Mamma! Om du går och dör måste
du först se till att jag får min kompis
mamma att också bli min mamma.
Henne vill jag också ha om inte
du finns mer. Lämna mig aldrig
till någon annan! Kom ihåg det!

-Varför vill du ha just henne, frågade jag.
-Det är bara för att hon verkligen tycker om
barn. Jag hör det när hon talar. Hennes röst
är alltid så glad när hon talar med barn. Glöm
aldrig det, hur jag vill ha det om du dör...

Och han hade så rätt! Hon är helt underbar!
Hela familjen är likadan. Vi har ju känt dem
i snart femtio år. Och jag tycker alltid det är
som att komma hem när jag kommer till dem.

Den goda känslan lägger sig som en varm
filt om ens kropp och magen som hjärtat
myser och glädjen i en lyser och jag tänker
alltid om jag dessa goda stunder kunde
frysa in, så när jag dem inte längre har
kvar, då har jag dem ändå i gott förvar...