Det behövs inga analyser av samhället om varför
vi går på knäna av meningslöshetskänslor.

Det räcker med att veta att i dag har det skapats
ett sånt starkt ogenomträngligt myndighetssystem
att F-kassan måste fråga dig om ditt dödsdatum
för att justera din rätt till sjukpenning.

När vi passerat gränsen för smak, takt och ton
och ska "leverera" fast vi är dödssjuka
det är då vi märker att vi saknar någon
som bryr sig om oss...en ledare med hjärta.

När en grupp människor...barn eller arbetsplats...
saknar sin förälder eller chef
riskerar vederbörande bli deprimerad.

När så hjälpen mot depression och utmattning
kräver att du lär dig ditt eget dödsdatum
för att behålla rätten till inkomst
ger vi t o m upp depressionen
och går in i den totala melankolins mörker.

Där försöker vi skynda på vårt dödsdatum allt vi kan.

"Suget på stan - efter det dödliga heroinet - är större
än någonsin, upplever poliserna".

"Jag orkar inte längre" säger patienterna på vc.
Men man vet inte vad man behöver för hjälp.

Vi har låtit omvandla Folkhemmet till ett Monster.

När Kalla vinner blir det som ett lättnadens skjut
rätt in i venen.

Rheinfeldt ler...kriget mot folket är vunnet.

Trodde han...

Varför blev vi så här deprimerade ?

Därför det var målet.