Majan-Jossa, min farfar, var redan vuxen vid tiden för den ryska revolutionen, kanske till och med rentav något krum av ortodoxt kroppsarbete i samband med utdikandet av någon ofruktbar myr; av engelska sjukan eller av vanlig hopplöshet. Äpplen visste man inte vad det var, barnen fick gnaga majrovan bäst de kunde med de lösa tänderna man hade. Själv kom jag mig för att bli liftande i ett Europa när man hade slutat med det slags, och jag trodde att jag bara nuddade vid och var på väg in i kärlek och sorg och att jag snart skulle komma att tvärnita vid ett slut, när jag i själva verket var där, även om det hela var över – om det nu någonsin varit över?

En gång på en kaj - Pireus eller Patmos - blev jag vittne till när en hårig liten karl i turkosa kortbyxor kom att smaska en köttröd melon stort som ett fjolårslamm eller en vanlig svart portugisisk gris rätt ner i marken. En annan gång - i Munchen, ja, i Munchen i Bayern - fick jag höra hur en annan karl; fet som tre och blöt av svett vred sitt huvud stort som en kos, bakåt, medan han slött öppnade sin mun - och plötsligt! försatte sig själv och alla oss och getingarna på den där restaurangen vid järnvägsstationen i ett slemskrikande: "piiiiiiiilz!!"

Femtio gånger på nytt har jag, då jag passerat skuggan av en tall, fått höra gulsparven räkna till sitt sju för först gången. För första gången har jag på nytt fått avnjuta den brådmoget väldrillade – på gränsen till utbrända – sydkoreanska gosskören, det vill säga: den nyväckta koltrasten, nyss så vinterstum, i sitt drillande i kaskader av skymningsskum. För första gången har jag ännu en gång, vid femtio fyllda, fått se hur snedställda morgonsolen visar mig först sin duk av silverkorn och guld på läspande vattenyta och sedan de grova trädrötterna på botten av en sjö, vid strandkanten. Hej kära