jag har något som ni alla andra också har
en mask, en fasad om du så vill
som vi alla avskyr och hemligt åtrår
vi drar på oss den innan jobbet
innan skolan
innan allt som innebär social kontakt
inte för att ljuga om vilka vi är, nej
utan för att skydda oss själva från oväntade sorger
och för att visa en glädje vi önskar så att vi ägde
vi är ju blott människor
svaghet får inte finnas på vår livskarta
ändå stöter vi på den varje morgon vid matbordet
eller innan vi ska släcka lampan för att sova
tankarna susar, vi överanalyserar och inser
borde jag ha burit min mask när jag sade att jag älskade henne?
rädd för att hon skulle neka mig och vända ryggen till
borde jag ha låtit mig le när jag tackade ja till ett jobb som kommer döda mig?
trots att jag vet att min kropp och själ redan sakta förfaller i bitar
varken du eller jag har svar men vi har varandra
en tröst som inte är tillåten men som ändå existerar
var har alla en människa som vi släpper fasaden för
vi gråter, vi skrattar och ler ett genuint leende
vi släpper kontrollen för några minuter och låter oss sväva
livets guldkorn då vi låter oss falla och vi kan ändå le
enda gången då vi
- då jag
kan känna mig fri trots vetskapen om att det är det motsatta
en dåres lycka, den enda lyckan, mitt enda hopp
att jag innan jag når botten har lärt mig att flyga.