Jag vill så gärna känna något.
Jag tror att jag vill det.
Jag vill ha enkelhet.
Trygghet.

Jag vill känna något men inte utan att ha ett hjärta av plexiglas.

Jag vill inte känna något igen som kan göra ont.
Jag vill inte ha någon trygghet som kan försvinna.

Och vi ligger i min säng.
Och vi har druckit öl och imorgon åker du på festival.
Och jag har tagit benso.
Och vi har duschat tillsammans igen
och jag skulle aldrig duscha med någon igen
men det har vi.

Jag vill ju känna något.
Och jag älskar dig.
Men inte så.
Jag älskar dig inte så.

I mörkret säger jag någonting.
Tänker.
Om jag försöker.
Kan jag inte då?

Tabletterna har gjort mig mjuk, ölen mindre eftertänksam och cigaretterna rösten hes.
Jag säger vad jag hade velat känna.
Vad jag,
när jag inte tänker så mycket hade velat känna.

Jag minns inte vad du svarade.
Något om att du inte visste.
Att du kände.
Men du inte visste.

Jag vet inte heller.
Jag ser en massa fel,
frågetecken
men inga likamed.

Och på morgonen ringer mitt alarm och min hals är en karta du ritade med dina läppar.

Ölen gör mig mindre eftertänksam, dina händer mjukare och läppar modigare.


Jag skäms lite för vad jag sa till dig fast jag inte minns vad men jag vet att jag tänkte hur lätt allt skulle vara.
Du som aldrig ger upp om mig och jag som?
Jag som vad?
Får dig att skratta?
Är lite starkare än du när vi brottas fast du aldrig skulle erkänna det?

Men det räcker inte.
För jag är inte kär.
Tanken att du just nu kanske har en annan flickas ben lindade runt din rygg gör inte ont.

Men jag blir glad när du skickar ett sms redan natten efter och säger att du hellre hade varit hos mig än där på festivalen.

Jag svarar inte för ens morgonen efter fast jag är vaken.
Men jag ler i mörkret.