Jag har alltid velat krossa dirigenten
Med sitt trollspö leder han oss i fyrtakt
Förvandlar sanningar till små vita kaniner
vars hycklande renhet bländar oss

Jag vänder frustrationen
med blicken mot enskilt centrum
Läser egenhändigt komponerade notblad
men sanning och faktum är
Jag kan aldrig ensam spela hela symfonier!

Lärosatser flimrar hastigt förbi
som papprets vassa kanter
eller en penna genom pupillen
Mitt samvete krossas
som spottloskor mot asfaltens
oljeglatta yta
Jag snyter mig i himlen den är inte mer än en servett
en svettig armhåla
Förruttnelsen som dova parfymer

Friskluft,
frisk luft: Vad är det?
Jag pekar finger mot stjärnorna
Min hjärna är inte söndertuggat papper
av vädjande önskemål
Jag tror på verklighetens gata som parlament!