Mitt i natten utanför Stockholms innerstad. En dimmig natt, högt spelande musik, höga träd och vindarna som dansar bland buskarnas blad. Dansande, lyckliga människor men jag ser dig. Du tittar rakt upp och lägger din hand på min axel.

Det är vackert, sa du. Men jag saknar stjärnorna, det är så ljust att jag inte kan se dem längre. Synd.

Fast det är det ju inte. Himlen är så vacker, sa jag och tittade upp mot himlen som var mörkblå, ljusblå, rosa och lila. Alla dessa färger samtidigt.

Nej, sa du. Det är nog faktiskt inte det trots allt. Stjärnorna finns ju där ändå. Vi kommer att få se dem snart igen.